Här finns tre artiklar om Nils Andersson

Klicka på rubrikerna om du vill komma direkt till artikeln

..................................................................................................

Hofterupssonen Nils Andersson.

.................................................................................................

Spelmansstämmor
Den första spelmanstävlingen i Sverige anordnades på Gesundaberget 1906, söder om Mora, av konstnären Anders Zorn och vännen och folkmusikupptecknaren Nils Andersson. Det ursprungliga ändamålet var att samla spelmännen, att "lura ut dem ur sina hålor", för att Nils Andersson skulle kunna bekanta sig med traktens spelmän, och de med honom, så att han senare skulle kunna besöka dem för att teckna upp deras låtar.
     Detta lyckades över förväntan.Redan året därpå anordnade Nils Andersson en spelmanstävling i samband med den nationellt uppmärksammade industri- och hantverksutställningen i Lund 1907. Syftet denna gång var detsamma, men även att visa upp den tynande spelmansmusiken för en bredare allmänhet.  
     Genom att utställningen bevakades av landets största tidningar fick även spelmanstävlingen stor nationell uppmärksamhet, till skillnad mot Gesundatävlingen som mest uppmärksammades lokalt.
     Detta ledde till att en lång rad spelmanstävlingar sedan hölls runt om i landet, och dessa var under flera decennier bland allmänheten mycket populära och välbesökta evenemang.
     1910 samlade Nils Andersson spelmän från hela landet till Skansen i Stockholm. Då man ansåg det vara för svårt att bedöma utförandet av spelmanslåtar från olika delar av landet blev detta evenemang bara framträdanden utan tävling. Därför valde man i stället att kalla det spelmansstämma, och eftersom spelmännen kom från hela landet blev den officiella beteckningen riksspelmansstämma.
     Detta var den första arrangerade spelmansstämman i landet och när spelmanstävlingsformen sedan miste sin popularitet på 1940-talet övergick många årliga sommarfester från tävlingsformen till spelmansstämmor.

Hejdad av döden - borgmästaren som inte hann tillträda
Av Margareta Wickström

August Strindberg
August Strindberg, som tagit heder och ära av många före detta vänner, har inte ett ont ord att säga om Nils Andersson.
    Som ett bevis på hur goda vänner de var kan jag nämna att Nils, vid Strindbergs dödsbädd, fick Strindbergs mors psalmbok. Hon hade dött när August var barn och fadern hade gift om sig. Hennes gamla psalmbok var mycket värdefull för Strindberg. Han bytte ständigt bostad och vistelseort (under sina 2,5 år i Lund hann han flytta sju gånger) men bevarade livet ut moderns psalmbok. Man kan inte säga att han vårdade den ömt. Den är full av Strindbergs anteckningar.
    Efter Nils död fick Anna en dag besök av sina käre vän Nathan Söderblom. De kom att tala om Strindberg, som Söderblom hade jordfäst, och Anna visade psalmboken. Nathan blev så intresserad av den att Anna bestämde sig för att ge den till honom.
    Ärkebiskopen var rätt man att låta psalmboken gå vidare till. Var den finns nu vet jag inte. Söderbloms hade ju många barn (två födda samma år utan att vara tvillingar) så det finns många som kan ha ärvt den.

Nils och Anna Andersson hade, som sagt, förutom bostaden i Lund en mindre lägenhet i Stockholm. Ibland bjöd Strindberg dem till sina premiärer på teatern. Anna, som var liten, nätt och elegant gladde sig och lade ner omsorg om att göra sig riktigt fin. Då kunde August komma infarande och säga: "Anna får stanna hemma. Jag tål inte fruntimmer idag".

Nils, som ju var bondson och äkta skåning, ville kanske sprida firandet av Mårtens afton till stockholmarna. Han skänkte varje höst August en präktig gås, som åts tillsammans med en liten utvald skara gäster. Strindberg skrev tackbrev där han beskrev hur lyckade middagarna hade varit.
    August Strindberg var ju en orolig själ. En gång hade han planer på att återvända till Skåne, absolut inte till Lund, men till Barsebäck. Han skrev till Nils Andersson, som hade hus där, och bad om hjälp. Vänsäll, som Nils var, svarade han samma dag att August givetvis kunde få disponera Anderssons eget hus i Barsebäck men Strindberg hade redan kommit på andra tankar och det hela rann ut i sanden.

Nils Andersson (t h) nedtecknar låtar av och med spelmannen Ante Sundin, Lyngsten, Medelpad

 

Anders Zorn
I Barsebäck finns däremot fortfarande ett prov på Nils och Annas vänskap med Anders Zorn.
    Anders och Nils arbetade ju båda med folkmusik. De ordnade bland annat spelmansstämmor tillsammans.
    Som ett tecken på deras vänskap lär än idag en liten jolle guppa någonstans i Barsebäck. Anders Zorn ägde en stor fin båt och skänkte dess lilla mahognyjolle, som heter Mejt II, till Nils.
    Familjen Anderssons hus i Barsebäckshamn finns ännu kvar på Ruffs gränd.

Carl Milles
Inte så långt från Barsebäck, i hembyn Hofterup, ligger Nils begravd. Carl Milles ritade hans gravsten, vars framsida pryds av ett notblad, en flöjt och texten "Här hvilar Nils Andersson".
    I salongen i lägenheten på Bantorget fanns en Millesstaty - en flöjtspelande man. Trots att konstnären är självaste Milles och att han säkert haft Nils i tankarna när han formade flöjtspelaren lät man kapa av en bit av flöjten. Den stack ut för långt i rummet.

Anders De Wahl var en god vän till framför allt Anna. De var släkt på långt håll. Hon hade känt honom redan innan hon gifte sig med Nils. Även Nils bekantskap med Strindberg var det Anna som förmedlade.

Hans och Johanna Larsson var självklara gäster i det Anderssonska hemmet. Åter ett par med vardagliga namn. Hans Larsson, filosofiprofessorn, hade samma ursprung som Nils. Även han var bondson men från söderslätt.

Borgmästare i Lund
Jag nämnde alldeles i början av mitt anförande att Nils Andersson skulle kröna sin ämbetsmannabana med att bli borgmästare. Han skulle den 1 april 1921 börja tjänstgöra som tillförordnad borgmästare.
    Det hade kommit på hans lott att dagen innan alltså den 31 mars avtacka sin företrädare borgmästare Brink.
    Nils Andersson, som alltid litade på sin hustrus omdöme, brukade prova sina tal hemma så att Anna skulle kunna göra små korrigeringar. Annas enda anmärkning på detta tal var att hon tyckte att det innehöll för många "för sista gången". Det är ju lätt hänt när det rör sig om ett avskedstal.
    Nils vandrade iväg till sammanträdet, höll sitt tal och borgmästare Brink började hålla sitt svarstal. Då segnade Nils plötsligt ner och dog. Han hade fått en hjärtinfarkt. 

Anna Andersson, född Fromell
Anna levde ända in på 1960-talet. Hon dog 1961. Hela sitt återstående liv fick hon kämpa för att få pengarna att räcka.
    Som så många andra kvinnor i Lund genom århundradena gjort före henne drog hon nytta av att Lund är en stad för studier. Hon hyrde ut så mycket hon kunde av sin stora lägenhet. Ofta hade hon inte ens ett eget sovrum utan fick sova i salongen. Bäst tyckte hon om att ha helinackorderingar.
    Hon syltade, saftade och konserverade ocFör Anna var det en katastrof. Hon hade inte bara plötsligt och oväntat förlorat sin make utan fann att hon även hade blivit utan försörjning.
    Nils Andersson hade lämnat sin tjänster som stadsnotarie och revisionssekreterare för att tjänstgöra som borgmästare men inte hunnit tillträda det nya ämbetet och det påverkade Annas änkepension. h kunde på så sätt få maten att gå med vinst.
    Anna var född Fromell. Hennes far var förvaltare hos greve Hamilton på Barsebäcks gods. Storhushåll var hon alltså van vid sedan barnsben. Även sitt fina sätt och konsten att representera är sådant hon fått med sig från sitt hem.
    Som hyresvärd var Anna mycket klok. Hon hyrde gärna ut till dem hon kände eller som bekanta hade rekommenderat. Första tiden bodde de på prov. Ju ordentligare hyresgästen visade sig vara desto finare saker vågade hon placera i deras rum.

Anna och Nils hade inga egna barn men de hade en fosterson Anders, som var brorson till Nils. Han blev boktryckare, utbildade sig i Tyskland och träffade där sin hustru - Leoni.
    De fick en dotter - Maud. Hon hette som gift Sjöberg, dog 1993 och ligger begravd bredvid sina farföräldrar (eller egentligen fosterfarföräldrar) på Hofterups kyrkogård.
    Om hon hade några barn vet jag inte, så var Milles Flöjtspelare, det röda sidentäcket, som bara utvalda hyresgäster fick använda, och allt annat i det Anderssonska hemmet finns nu kan jag inte säga.

Nulla dies sine polska
En tanke som slår mig när jag betraktar Nils Anderssons liv är: hur hann han med allt? Att resa runt och samla låtar med den tidens långsamma kommunikationer, att ha tjänst i Lund men dessutom utföra viktiga arbetskrävande uppdrag i Stockholm.
    Han var bland annat revisionssekreterare i försvarsdepartementet under första världskriget. Dessutom hade han tid över för ett ovanligt rikt umgängesliv.
    Hans valspråk ger en snabb karakteristik av honom: han älskade musik, han var bildad och han hade humor och charm. Det lyder : Nulla dies sine polska ( ingen dag utan polska).
    Han klagade någon gång i sina brev över att hans juridiska åtaganden tog för mycket tid. Många av hans dagar var mer fyllda av plikter än polska.
    Han såg fram emot att bli borgmästare i Lund. Arbetsbördan skulle då lätta och han skulle äntligen få tid att i lugn och ro ägna sig åt sin favoritsysselsättning folkmusiken.

Margareta Wickström

..............................................................................................................

Nils Andersson och folkmusiken
Av Märta Ramsten

Namnet Nils Andersson är välkänt i folkmusikkretsar. Han var en av de verkligt stora folkmusikinsamlarna i landet och han tog också initiativ till det stora verket Svenska låtar - kallat svensk spelmansmusiks bibel - omfattande 24 band med folkmusik från de flesta svenska landskap
    Det var som ung lundastudent Nils Andersson på allvar började intressera sig för sin hembygds folkmusik. Han var medlem i Skånska landsmålsföreningen, som hade stiftats 1875, en studentförening där medlemmarna tog som sin uppgift att teckna ned hembygdens dialekter, folklore och folkmusik.
    Nils Andersson var väl skickad för att på uppdrag av föreningen teckna ned låtar och visor på den skånska landsbygden. Han var notkunnig och spelade flöjt och hade en viss kännedom om den skånska spelmansmusiken. Han berättar själv i ett brev att det fanns duktiga spelmän i hans hemtrakt:
"gamle Munkberg i Hofterup, sedermera Löddeköpinge, samt de s.k. Lindbergarna i Löddeköpinge, voro sålunda af det slags spelmän, som ännu på den tiden voro ganska sällsynta".
Han nämner också att det var genom sin mor han fick intresset: Hon var mycket musikalisk (i ovanligt hög grad tror jag man kan säga). Hon sjöng ofta, alltid gamla vemodiga melodier, ej blott visor utan också polskor och dylikt".

Själv spelade han gärna låtar tillsammans med kantorn och musikern John Enninger (1844-1908) i Höör.
    Det var på 1880- och 1890-talen som Nils Andersson gjorde sina uppteckningsfärder på den skånska landsbygden. Han besökte kvinnor och män i deras hem och med flöjtens hjälp skrev han ned deras melodier i sin notbok. Det blev flera hundra spelmanslåtar och visor.
    Spelmansmusiken kom han att publicera de närmaste åren i Skänska melodier, omfattande 475 polskor, valser, kadriljer med flera. De flesta visorna däremot blev liggande och först 120 år senare kom de att publiceras i Visor från skånska landsbygden samlade av Nils Andersson (2010).

Men tjugo visor publicerades redan 1889 i landsmålsföreningens skrift Ieckningar och toner ur skånska allmogens lif, däribland flesta upptecknade i Hofterup.
    Det finns inga uppgifter om sångerna i Hofterup, men det är troligt att flesta av visorna sjungits av Nils Anderssons mor, Hanna Ottosdotter, född 1830 i Barsebäck. Det kan tilläggas att just visorna från Hofterup tillhör ett äldre skikt, visor som både textligt och melodiskt hör hemma i sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal.
    De noggranna uppteckningarna ay melodierna visar att de utförts med ett gammaldags sångsätt med mycket utsmyckningar och genomgångstoner.

Nils Andersson fullföljde sina juridiska studier i Lund och tjänstgjorde först som häradshövding, senare som tingsnotatie Lund. Han kom att ha många olika juridiska uppdrag bredvid sina ordinarie åligganden.
    Men folkmusiken övergav han inte. Han tog varje tillfälle i akt, semestrar och ledigheter, för att resa runt i flera landskap, huvudsakligen Jämtland och Dalarna för att träffa spelmän och skriva ned deras låtar.
    I Dalarna fick han kontakt med en annan folkmusikintresserad person, nämligen konstnären Anders Zorn, som då hade bosatt sig i sinhembygds Mora.
    Tillsammans kom de att ordna den första spelmanstävlingen i landet. Den hölls i Gesunda, Sollerön, i september 1906. Egentligen var det en tävling för både hornblåsare och spelmän. Zorn hade vuxit upp med vallande kullor på sina morföräldrars fäbod utanför Mora, kullor som var skickliga i att blåsa signaler och melodier på kohorn. Men nu hade han upptäckt att det tystnat i skogarna och han ville försöka bevara konsten att blåsa horn, men också de gamla spelmanslåtarna.
    Nils Anderssons folkmusikkunskaper gav auktoritet åt tävlingen - han ingick jämte Zorn i domarjuryn. Tävlingen blev mycket uppmärksammad och Gesundatävlingen blev startskottet för alla de tävlingar och spelmansstämmor som sedan dess hållits i olika delar av landet. Från 1906 och framåt var Nils Andersson den givne domaren vid de flesta spelmanstävlingar. I somras firades 100-årsjubileet av den första riksspelmansstämman på Skansen i Stockholm.

Anders Zorn och Nils Andersson hade 1910 kommit överens om att där ordna en riksspelmansstämma, dit de bästa spelmännen från olika delar av landet inbjöds. Vid det tillfället övergav man tanken på tävling - Nils Ändersson ansåg det felaktigt att ställa olika speltraditioner mot varandra, så det fick bli något av en uppvisning i stället där alla spelmännen lät höra sig med sin hembygds låtar.
    Zorn lät prägla ett spelmansmärke som delades ut till alla de deltagande spelmännen. Detta märke har senare tagits upp av Svenska Ungdomsringen och efter uppspelning för en jury kan de spelmän som gjort sig förtjänta av Zornmärket i silver kallas riksspelmän. Anders Zorns och NilsAnderssons betydelse för spelmansmusiken sträcker sig därmed även på detta sätt in i vår tid.

Det är ofattbart att Nils Andersson hann med att organisera även denna stämma vid sidan om sina juridiska åtaganden. Som om inte det skulle vara nog, deltog han också i det första mötet för svensk folkkunskap som ägde rum på Nordiska museet i Stockholm 1908 och talade där varmt för en organiserad insamling av svensk folkmusik. Det blev också ett beslut på att det skulle tillsättas en kommitté som skulle genomföra arbetet. 
    Kommittén höll sitt första möte i november samma år och bildade då den så kallade Folkmusik-kommissionen. Den skulle se till att folkmusikuppteckningar från hela landet samlades in och ordnades.
    Slutmålet var en nationell utgåva av folkmusik. Och den som skulle stå i spetsen för arbetet var Nils Andersson. Materialet skulle ges ut landskapsvis.

Insamlingsarbetet drogs igång, men mycket fick skötas på distans och per korrespondens eftersom Nils Andersson hade sin tjänst i Lund. Snart fick han en medhjälpare, spelmannen och frisören Olof Andersson frän Åhus, som satt inne med stora kunskaper om folkmusik.
    Arbetet drog ut på tiden och det framgår av bevarade brev att Nils Andersson kände sig alltmer pressad.
    Han mötte också en del motstånd från andra insamlare som tyckte att han var alltför självsvåldig i ordnandet av samlingarna.
    Eftersom Nils Andersson hade mött många skickliga spelmän från Dalarna vid spelmanstävlingarna och skrivit ned deras låtar hade han ett stort material därifrån. Han beslöt därför att börja utgivningen med Dalarna. Låtarna skulle presenteras utifrån varje spelman, alltså först en presentation av spelmannen och därefter hans eller hennes repertoar.

Han förberedde detta första häfte av verket Svenska låtar tillsammans med Olof Andersson. Utgivningsplanerna hade kommit en bra bit på väg när Nils Andersson helt oväntat avled 1921. Det blev ett stort avbräck i planerna.
    Olof Andersson uppmanades av kommissionen att fortsätta arbetet i Nils Anderssons anda och fullfölja utgivningen. Så skedde och trots svåra ekonomiska omständigheter för kommissionen lyckades Olof Andersson under ären 1922 - 1940 att få ut 24 häften Svenska låtar omfattande de syd- och mellansvenska landskapen utom Gotland, norrut till och med Medelpad och Jämtland, i all 7910 nummer.
    Allra sist publicerades de fyra häftena från Skåne (1937-1940) som utgör slutdelarna av verket Svenska låtar. Med det var Nils Anderssons livsverk fullbordat.Märta Ramsten.