Känner du inte till Daniel Solander? Det är du i så fall inte ensam om.
Han var en av Carl von Linnés lärjungar. Väldigt berömd ute i världen, men för gemene man i Sverige i stort sett okänd, även om det i hans hemstad Piteå finns Solandergården och Solanderparken, 2007 invigdes även en vetenskapsby med hans namn.

På södra halvklotet är det annorlunda. Utanför Nya Zeelands kust ligger ögruppen Solander Islands, och i Australien finns Cape Solander och utanför Sidney finns ett stort monument över honom. I dessa länder är han allmänt känd som 'The Father of Pacific Botany'. Till en början var det Solanders och Banks som uppmärksammades mer än Kapten Cook. Han fick göra flera resor för att bli riktigt berömd.

Nya Zealändsk frimärksutgåva till 200-årsminnet av upptäcktsresan:
James Cook, Joseph Banks. Daniel Solander och Englands Drottning

Daniel Solander föddes i Piteå 1733. Vid sjutton års ålder kom han till Uppsala och blev en av Linnés främsta lärjungar.

Av Linné sändes han i april 1759 till England för att sprida kunskap om Systema Naturae, Linnés klassificeringssystem för växter, djur och mineraler. Dit anlände han i maj 1760, försenad av sjukdom. 
Och det är just här Västra Karaby kommer in i historien.
Men först Solanders historia i korthet och lite om resan med James Cook:

1763 fick han tjänsten som biträdande bibliotekarie vid British Museum.
Redan 1764 erhöll han medlemskap i Royal Society och blev 1771 utnämnd till hedersdoktor vid Universitetet i Oxford. Från 1773 var han verksam som konservator vid British Museum och invaldes som utländsk ledamot nummer 86 av Kungliga Vetenskapsakademien I Storbrittanien.

1782 drabbades Solander av hjärnblödning och avled endast 49 år gammal.
Han ligger begravd på Brookwood Cementary i Sussex, England.

The British Royal Society beslutade att 1768 sända iväg en expedition, som på Tahiti skulle iaktta planeten Venus passage framför solen, men som även skulle söka efter en okänd kontinent på södra halvklotet.
Som befälhavare utsågs James Cook, som vid 40 års ålder fortfarande var en ganska okänd person, han befordrades från ansvarsstyrman till löjtnant och blev fartygschef på barken HMB Endeavour

Genom sin bekantskap med den engelske botanisten Joseph Banks kom Solander att delta i denna världsomsegling (1768–1771) som för första gången kartlade och utforskade Nya Zeeland och Australien (på den tiden Nya Holland) som vid denna tid var mycket dåligt kända.

Havsviken Botany Bay strax utanför Sydney fick sitt namn tack vare de botaniska fynd som Solander gjorde där 1770. James Cook namngav alla nya platser de fann på resan och bl a fick Daniel Solander några öar uppkallade efter sig; Solander Islands söder om sydön på New Zeeland. Det finns även en Solander Island i Brittish Columbia.

Banks, Solander och deras medarbetare samlade in mer än 30 000 växter varav ca 14 000 var helt nya för vetenskapen. Även mängder av djur och etnografiska föremål samlades in.
Vid landstigningar under resan runt Australien påträffade man bl a ett stort skuttande djur med påse på magen. Solander var den förste att göra en vetenskaplig beskrivning av en känguru. 

Daniel Solander i Västra Karaby.

Resan till England 1759 skulle utgått från Helsingborg, men på grund av krig ute i Europa fördröjdes avgången.
Solander var emellertid inte rådlös utan beslutade sig för att utnyttja väntetiden med att besöka sin kusin Sofia Elisabet som var prästfru i Västra Karaby.
Prästgården som fram till slutet av april 1760 skulle komma att bli Daniel Solanders ofrivilliga uppehållsort var belägen omedelbart väster om den medeltida stenkyrkan som 67 år senare skulle komma att ersättas av den nuvarande kyrkan.

Redan ett par dagar efter ankomsten till Västra Karaby började Solander känna sig tungandad och illamående efter måltiderna vilket han inledningsvis relaterade till den fuktiga inomhusluft som prästgårdens lerväggar tycktes ge upphov till.
För att om möjligt råda bot på Daniels hälsa föreslog värdparet att man skulle göra en utflykt till den närbelägna staden Lund.
Efter ett besök i domkyrkan uppsökte Solander det intilliggande Akademihuset, det så kallade Lundagårdshuset. Det som framför allt lockade Solander var universitetets naturaliesamling som fanns inrymd i byggnadens anatomisal på ovanvåningen. Samlingarna visade sig emellertid vara en besvikelse för den besökande Linne-lärjungen..

"Uppsalafebren"
Solander besökte senare även Malmö och Landskrona. Efter en utflykt till den nyetablerade stenkolsgruvan i Höganäs drabbades Solander av kräkningar och kraftig huvudvärk medan han och hans kusin besökte prästgården i Halmstad (by i Svalövs kommun).
Följande dag hade han dock återhämtat sig så pass att man kunde återvända till prästgården i Västra Karaby. Fortsatt huvudvärk och aptitlöshet ledde till att värdparet tillkallade en doktor från Landskrona.

Solanders hälsa förbättrades sedan något vilket gjorde att han begav sig till Barsebäck där han troligen besökte godsägaren greve Gustaf David Hamilton. Men redan natten efter utflykten till Barsebäck insjuknade Solander på nytt med mera uttalade symptom än tidigare.
Eftersom symptomen var återkommande gång på gång och drabbade honom svårare varannan dag misstänkte Solander att han hade drabbats av malaria eller "Upsala-febren" som han själv kallade den.
Han tog då Kinin och efter en veckas behandling kände han sig tillräckligt stark för att lämna sjuksängen och vistas utomhus.

Solanders hälsotillstånd förbättrades markant med påföljd att han tillsammans med sin kusin Sofia lämnade Västra Karaby och begav sig till Ramlösa brunn. Dock tyckte han att vården där var betydligt överskattad.
Att brunnsvistelsen i Ramlösa trots allt verkade förbättra Solanders hälsa framgår av att han reste till Helsingör för att förbereda sin Englandsresa.Men redan halvvägs över Sundet drabbades han av ett nytt malariaanfall och fick snabbt återvända till Ramlösa efter ett kort besök i Helsingör.

Under de perioder han mådde bra på Ramlösa Brunn gjorde han åtskilliga utflykter. Bl a besökte han de flesta av de platser Carl von Linne besökt under sin Skånska Resa.
Till slut återvände ha till Västra Karaby och först fem månader efter sin avresa från Uppsala vågade han skriva till Linné och berätta att han inte kommit iväg till England utan befann sig i Västra Karaby.

I slutet av oktober 1769 försökte han igen att ta sig till Helsingborg men insjuknade ännu en gång. Tur var kanske det, för skeppet han skulle rest med förliste i en storm där bara ett fåtal av passagerarna lyckades rädda sig i en livbåt.
Väl tillbaks i Västra Karaby fick han natten mellan den 21-22 december 1769 vara med om en jordbävning i Skåne. Skalvet var så kraftigt att han beskriver att: ”Glas, porslin och dylikt skakades på många ställen i kras” och ”En fjärdedels mil härifrån rämnade ett kyrkvalv”

I april 1760 tog han så avsked av prostparet i Västra Karaby och reste till Helsingör för att invänta skeppet till England som utgått från Stockholm. Men vintern var lång och inte förrän den 30 maj 1770 kunde han så äntligen fortsätta resan till England.